Xint

Ikväll har jag varit väldigt ärlig och pratat om känslor. Det verkar som om jag fått tillbaka min negativa börda över axlarna, och nu är det dags att ställa ett ultimatum. Som sagt, jag är väldigt nära min gräns där allt går åt helvete. Dock har jag inte varit lika ärlig på en annan front som jag kanske borde. Jag tar alldeles för lätt på saker, men tydligen märker du inte att någonting är fel. Kanske dags att tänka om, eh? Det är inte bara jag som har en roll i det, det är du också och det måste du ta ansvar för, annars är det som gjort för att förstöras. Man kanske visar saker på olika sätt och det uppfattas inte av den andra parten, men se till då att vara extra tydlig och visa hur det verkligen ligger till.

Varje nyår har jag önskat att det ska bli ett bra år utan det som jag fruktar allra mest, men jag har ALDRIG kommit ifrån det. Det kommer tillbaka som ett slag i aniktet varje gång, och ångesten kommer krypande. Jag kan inte välja en människa framför en annan, varje har svagheter eller dåliga eller bra sidor så är det bara, och det får man ibland ta hänsyn till. Ingen är perfekt. Och att alltid behöva tänka på någon annan först, i efterhand kommer jag själv, ska det verkligen vara så? Jag vill kunna bry mig om mig själv och kunna lita på att människor faktiskt kan klara sig själva och jag kan inte göra något för att förbättra det. Det känns som att det är min plikt att vara någon slags skyddsängel, men det funkar inte! Jag vill också må bra! Hoppas nästa år blir annorlunda....

Det känns som att det är bara MIG det handlar om, JAG ska visa och säga vad jag känner, det handlar aldrig om DIG och att DU ska visa och säga vad du känner.


Snart kanske det får ett slut?